Diaporama

Neonfly - Outshine The Sun



Genre: Power Metal

Jahaja, ett power metal band i samma anda som Stratovarius, Sonata Arctica etc. det vill säga mö fokus på sång, keyboard osv. utan att ta till hårdare tag som Secret Sphere eller Blind Guardian.
Det kommer nog komma en och annan jämförelse med Stratovarius så håll i hatten.

Jag tänker inte gå genom hur det låter, har man nånsin hört ett melodiskt power metal band vet man hur det låter. Det som Neonfly kanske gör lite annorlunda är att fokus ligger på väldigt catchy refränger, tro det eller ej men mer än andra band i genren på gott och ont.
Bra sångare? Jadå, inte Roy Khan-klass men nog når han upp till en finfin klass, framför allt har han en bättre engelska än någon viss annan *host* Kotipelto *host*

Om det är någon låt av Stratovarius som Neonfly påminner mig om så är det Eagleheart, även om ingen av låtarna når upp till samma kvalitet (vilket är tämligen svårt med tanke på hur bra Eagleheart är) särskilt första låten Broken Wings.

Om det är en låt jag bör tipsa om så är det Ship With No Sails, en 6:48 lång låt som INTE är en ballad (waaaaaat??), sjukt skön refräng och inte överdrivet med gitarronani vilket annars brukar vara klassiskt med såpass långa låtar.

Det finns inte så mycket annat att säga, det är power metal, varken mer eller mindre återigen på gott och ont. Duktig sångare och bra musik men inget extraordinärt.

Betyg: 7/10

Tyvärr hittar jag inte deras låtar på youtube (dvs jag är lat och orkar inte läta så noggrannt men googla så bör du hitta nånstans)

Toodeloo

Die Apokalyptischen Reiter - Moral & Wahnsinn



Genre: What-the-fucko-metal

Ahhhh, Die Apokalyptischen Reiter....ett band som spelar ungefär så galen musik som omslaget visar. Jag personligen tycker dom är gravt underskattade för det är galet rolig musik att bara lyssna på. Dem blandar ganska extremt mellan visslande, trumpeter, orientaliskt, tungtsomsatan och melodiskt och ett mindre erfaret band hade antagligen klöddat till det men här funkar det på nåt vänster.

Till exempel har andra låten på skivan, Gib Dich Hin allt som jag nämnde ovan bortsett från trumpeterna och den låten är otroligt nog riktigt bra. Dir Gehörts Nichts är en såndär skön allsångslåt medans Dr. Pest är en betydligt obehagligare historia även om den hyllar deras keyboardist (som kallas Dr. Pest). Men det är nog här som skon klämmer lite, även om det är ytterst lite och en ganska skön klämning så är Ryttarna helt enkelt bättre när det går fort och och dem bara kan fucka som de vill med alla slags instrument som finns att tillhandahålla.

Även om det kanske inte är deras bästa album (Licht tar nog det priset) så är det ett högklassigt album med flera låtar som höjer sig över mängden av alldaglig geggamoja som fyller vardan (Dead By April, Sonic Syndicate etc.), så är Ryttarna en grymt skön omväxling och dem visar att det fortfarande finns tid för att experiment.

Betyg: 7/10

Dark Moor - Ancestral Romance



Genre: Power Metal

Dark Moor börjar bli riktiga långkörare nu utan att bli riktigt stora, lite synd i mitt tycke för dem bjuder på en hel del bra låtar emellanåt även om de blandas friskt med betydligt sämre.
Det bör även poängteras att Dark Moor är spanska då det finns en del spanska delar i vissa låtar eller som i ett fall, helt på spanska (Cancion del Pirata).

Först ska jag nog säga att detta inte är power metal av Stratovarius-sort, detta är mer åt den klassiska sorten som man har så mycket fördomar mot efter band som Blind Guardian m.fl. Dvs. att det är mycket keyboard-sektioner, högt tempo och tämligen standardtexter om diverse bravurer och sånt.
Det som Dark Moor gör lite annorlunda är att de har en kvinnlig operasångare i bakgrunden som jag personligen skulle vilja strypa så egentligen vore det bäst om de skippat henne.

Som jag skrev i första paragrafen så blandar Dark Moor rätt rejält. Första låten Gadir till exempel riktigt bra medans den tredje, Alaric de Marnac är betydligt sämre. Men överlag så är Ancestral Romance på rätt sida och i vissa låtar är det bara vansinnigt bra.
Ett allmänt tema är också episka refränger med körsång och även om jag tycker det låter kanon blir det lite långrandigt i längden.

Sammanfattningsvis en bra skiva med fler toppar än dalar men även om det inte är årets bästa skiva så kanske en top 10 placering.

Betyg: 8/10

Rekommenderade låtar: Gadir, Cancion del Pirata, Tilt At Windmills

Yngwie Malmsteen - Relentless



Genre: Neo classical metal

Hmmm, tydligen så är neo classical metal en genre som tar inspiration från klassisk musik, man lär sig nåt nytt varje dag.
Hur som haver, behöver jag ens introducera den här människan? En av världens absolut bästa gitarrister som nämns i samma sammanhang som Jimi Hendrix och Jimmy Page. Han har 18 solo album under bältet och en hel hög med live-skivor, kompilationer m.m och jag får erkänna att jag knappt gett Yngwie en riktig chans att imponera på mig och påstått att hans musik är enbart för gitarrfetischister (stavning?) så nu får vi se.

Får det första så är jag egentligen tokfel person för att recensera denna då jag tycker att solon ska vara relativt korta och inte ta för mycket plats men det fanns inget bättre att recensera so what the hoohah!
Relentless börjar med Overture ett intro på nästan 1 minut som ärligt talat är ganska dåligt, moving on. Critical Mass följer och det är var myyyycket bättre, kanske för att den är en konventionell låt, vad vet jag. Och så fortsätter det, en låt där Yngwie flexar sina gitarrmuskler och en "vanlig" låt och inte helt oväntat är det de vanliga jag föredrar även om ett par av sololåtarna faktiskt är helt okej som till exempel titelspåret Relentless.

Men mot slutet av skivan så börjar jag känna en grav trötthet mot solon, visst han är extremt skicklig men jag tycker helt enkelt det blir för mycket av det goda men som sagt, jag är egentligen fel person för det här och gillar man den här typen av musik så blir det väl inte heligare än så.

Betyg: 6/10


Ska jag va en riktigt grinig gammal gubbe ser omslaget ut som nåt jag slänger ihop i Photoshop på en halvtimme.

Circus of Dead Squirrels - Operation Satan



Genre: Industri metal

Till att börja med borde jag säga att hela skivan är gjord för ett ganska bra syfte. Att stoppa våld mot djur och en del av vinsten som bandet får in kommer gå för att stoppa det.
Det andra jag borde säga är att skivan direkt får 2 plus för bandnamnet. Circus of Dead Squirrels är sådär härligt random att jag inte kan hjälpa att jag fnissar lite. Men är Operation Satan bra?

Njaaaeaaaeeeaea, ibland. När låtarna är strukturerade som vanligt är det faktiskt helt okej, men när det ska blandas in vanliga röster och sånt blir det lite jobbigt. Visst lite sånt kan va bra, Pain's Just Think Again är ett bevis på det men här är det nästan i varje låt och det blir lite påfrestande när låten blir avbruten hela tiden. Den enda låten som jag tycker det funkar i är Bible Thumpers där det snackas med redneck-dialekt och det är rätt hilarious.

Nää, det som gör denna skivan helt okej är de "instrumentala" låtarna. Här finns 6 stycken och dem fungerar ungefär som en introduktion till nästa spår och det som gör dem så bra är hur bra keyboarden används. Stämningen blir fruktansvärt obehaglig och man kan bara inte hjälpa att bli lite skrämd. Framför allt Brutalized lyckas med detta eftersom den är den mest up-beat av dem och efter att ha lyssnat på de andra instrumentala så blir det rätt creepy.

Annars då? Njaaaeaaaeeeaea, som sagt. Sången pendlar mellan riktigt bra och The Hives-värdelös. Dock kan ju sången räddas om musiken i övrigt är riktigt bra men tyvärr når den inte ända fram. I alla fall inte hela tiden, likt sången blandas det vansinnigt mycket mellan de nämnda instrumentala låtarna och de vanligas mindfuckery.

Dock är Operation Satan väldigt enkel att summera:
Schizofren.


Circus of Dead Squirrels - Bible Thumpers (inte för att den är den bästa men det var den enda jag hittade på youtube)

Betyg: 6/10

Ghost - Opus Eponymous



Genre: Rock

Okej, detta är lite skumt. Groovy gitarrer blandat med skum sångare blandat med texter tagna från första bästa black metal band. What the hell??

När jag kommit förbi orgelintrot Deus Culpa så möts jag av Con Clavi Con Dio, där sångarens första ord är Luuuuuuciiiifeeeeeeeer med en tonart ungefär i trakterna av en.....öhm nånting. Och i det ögonblicket vet jag knappt om jag ska skratta eller brista ut i gråt för det är så dåligt men det är nästan på ett charmigt sätt.

Hela skivan känns som en balansgång. När allt håller på att falla ner i skamens avgrund i nåt extremt larvigt skede så kommer de svängiga gitarrerna och håller kvar balansen och när jag lyssnar genom den för andra gången så har man svalt allt over-the-top och kan lyssna på det utan fördomar och då blir Opus Eponymous faktiskt riktigt bra. Jag kan nog säga att jag inte hört nåt liknande vilket jag alltid tycker är positivt.

För att kunna uppskatta denna måste man nog ha lite distans och inte ta det på 100 % "jagärsuperduperseriösochminstaavvikelsefrånnormengörattjagfårspasmer"-allvar. Ghost faller under samma fack som Primal Fear, Mystic Prophecy och liknande där man bara stänger av hjärnan, skiter i texten och njuter av oljuden och jag måste säga att det är avslappnande att slippa bry sig om sånt.

Och jag vill nog säga att nu när jag lyssnat genom den ett par gånger så kan jag nog säga att Opus Eponymous mycket väl kan bli en av mina favoriter när året går mot sitt slut vilket jag absolut INTE trodde när jag hörde Luuuuuuuuciiiiifeeeeeeeer där i början.

För att summera:
Weird ass shit. På ett positivt vis.


Ghost - Ritual

Betyg: 8/10



Hmm, jag har mesat när mig på sistone, nästa recension får nog va nåt så testorenpumpat som får Chuck Norris att dallra i galoscherna.

Russell Allen & Jorn Lande - The Showdown



Genre: Hårdrock

När två av världens absolut bästa sångare yttrar sig då lyssnar man bara. Punkt slut. Jag skulle gissa att det inte bara är jag som anser att Allen och Lande mycket väl är 2 av de 10 bästa sångarna just nu. Även om jag inte riktigt gillat deras band (Symphony X och Masterplan) så har jag varit förtjust i deras tidigare soloprojekt så detta borde väl kunna sluta väl.

Och för att svara mig själv så får jag nog säga att det slutar mycket mycket väl. Till en början har jag till och med svårt att hitta några klagomål överhuvudtaget och när det väl dykerupp nåt att störa sig på så kom det en perfekt refräng eller vers direkt efter bara för att döda några eventuella tvivel som jag skulle kunna få. Visst, det är ingen perfekt skiva men så finns det i mitt tycke inget som heter perfekt skiva. Det handlar bara om vilka som man stör sig minst på.

Och The Showdown är nog av de skivorna som släppts i år som jag stör mig minst på. Jag vet ärligt talat knappt vad jag ska skriva, här finns inget värt att gnälla på förutom småsaker som får mig att verka som en människa som aldrig blir nöjd.

Bara ge skivan en chans. Do it! NOW!


Russell Allen & Jorn Lande - The Showdown

Betyg: 9/10

Stratosphere - Fire Flight



Genre: Melodisk metal

Okej, dags att va lite professionell igen.

Fire Flight var en sån platta där jag bara gjorde ett så kallat "leap o' faith" i hopp att den var bra. Det började bra med att sångaren Göran Edman tydligen sjungit med Yngwie Malmsteen. Hoppla. I övrigt var det inte lätt att hitta information om dem. Ingen myspace, ingen last.fm-profil, inget på metal-archives, inte ens en fjuttig wikipedia-sida. Det enda jag kunde få reda på var att resten av bandmedlemmarna var svenskar. Aja, bara mer spänning.

Över hela Fire Flight ligger ett fokus på sången och det måste jag säga är ett bra beslut. Göran Edman är uppenbarligen en mycket kapabel sångare oavsett om han tar i för allt vad hans stämband redar med eller om han bara tar det lugnt så är det hög kvalitet på hans sång.

Överlag är låtarna också väldigt avslappnande, vissa som till exempel Enemy Of My Soul och Princess Of The Night är till och med lite mysiga. Visst finns det undantag som The Battle Within och intrumentallåten Rendezvous och som är mer hyperaktiv och låter ungefär som en power metal låt på speed och utan sång dvs. ganska bra. En vansinnig kontrast blir det i vilket fall som helst.
Efter Rendezvous kommer Shining Star som i mitt tycke är skivans bästa låt. Här utnyttjar Edman allt som hans röst kan erbjuda utan att intrumenten stör och jag gillar det skarpt.

Sammanfattningsvis är Stratosphere's debutplatta riktigt imponerande och jag hoppas verkligen dem får uppmärksamhet för det förtjänar dem verkligen.



Betyg: 8/10

Cradle Of Filth - Darkly, Darkly, Venus Aversa



Genre: Symfonisk Black metal

Jag har försökt vara professionel med denna men det gick sådär så resten av recensionen kommer se ut såhär:

HAHAHAHAHHAHIHIHIHIHIHIHIOOHOHOHOHOHOHOHOHAHAHAHAHA

Betyg: 3/10 enbart för humorn



*Fniss*

Illidiance - Damage Theory



Genre: Industri metal

Industri är ungefär som att spela rysk roulette, förutom hela den där dö-delen. Man vet aldrig riktigt vad man får. Antingen är det vansinnigt värdelöst eller så är det väldigt bra. Illidiance's (ja det är lika irriterande att stava som det ser ut) 3:e platta Damage Theory är en trevlig upplevelse som påminner mig om ett visst jänkarband som kallar sig Fear Factory.

Vanligtvis inom industri så brukar introlåten börjar lite långsamt och sen ta fart men Illidiance säger "fuck that" och börjar i full fart utan någon som helst förvarning i Hi-Tech Terror med ett intro som faktiskt är riktigt bra. Resten av låten tar vid och fortsätter bra. Dock kommer sen 2 låtar (Critical Damage och Breaking The Limit) som känns som kloner av varann. Inga dåliga kloner, om jag ska dra ryssroulette-parallellen igen så är det ungefär som man lyckas skjuta iväg hylsan, lite irriterande men man överlever.

De två mittenlåtarna I Want To Believe och Cybergore Generation är i mitt tycke vart skivan har sin höjdpunkt och i den förstas fall beror det på en riktigt bra refräng som inte sätter sig direkt men är såpass bra att man lyssna igen och därigenom lära sig. I den andras fall så är den lite tyngre och återigen med en bra refräng.
Därefter faller tyvärr låtarna in i den där kloningsfasen igen men med fortsatt bra refränger men inte i samma klass som mittenlåtarna.

Sammanfattningsvis så är det bra standard men med repetitionssyndrom (alla låtarna är mellan 3:20-4:21 till exempel) och ibland låter det lite väl likt Fear Factory, inte för att det är en dålig sak men man ska ju va petig. För att dra en ny dum analogi så är det ungefär som att bara äta vingummin hela livet. Det må vara världens godaste vingummin som botar cancer och impotens men efter ett tag så lär du tröttna.


Illidiance - Hi-Tech Terror

Betyg: 7/10

Ill Niño - Dead New World



Genre: Latininfluerad metal

Ill Niño är ett sånt band jag har lite extra respekt för enbart för de lyckas vara lite unika med sin latin metal. De har även lyckas göra en del låtar som jag faktiskt gillat ganska mycket som Cleansing och How Can I Live mm.
Dock har Ill Niño ett gemensamt problem med en hel bunt med band som blandar sång med skrik/growl, nämligen att den rena sången inte får tillräckligt med utrymme.
Ska bli intressant om dem har ändrat på sig nånting.

*konstpaus*

Nope.
Jag tar nog det negativa först denna gången.
Som sagt, rensången (jaja) får inte tillräckligt med plats för sångaren Christian Machado har en i mitt tycke väldigt bra och unik sångröst medans hans skrik blir för mellanmjölk och kan bytas mot i princip vilken skriktrut som helst och man skulle inte märka någon skillnad.
Sen är texterna ganska dåliga, men jag gillar ju en hel del power och viking metal så för att inte låta som en hycklare låter jag det smita förbi utan minuspoäng.

Så det positiva.
Här finns några låtar som verkligen svänger och får skinkorna att hoppa av glädje som till exempel Against The Wall och God is For the Dead (ursäkta, God is Für the Dead som Machado sjunger).
Instrument är väldigt tajt; Latinotrummorna som dem använder hörs inte alltid jättebra men de ger låtarna en extra dimension när man väl gör det. Dessutom är jag ganska säker på att jag skulle banka huvudet i väggen av irritation om de skulle gå non stop. Gitarr och de vanliga trummorna är ganska standard, men det funkar bra och skapar en trevlig bakgrund.

Så för att sammanfatta är det en bra platta som blir riktigt rolig att lyssna på när latinoinstrumenten får ta lite plats (introt till Killing You, Killing Me t ex.), men tyvärr har jag lite problem med Machados skrik. Visst, det är harmlöst men man har hört det överallt. I övrigt en bra skiva som har sina toppar och bottnar som de flesta skivor.

Betyg: 7/10


Ill Niño - Against The Wall



Av nån anledning blev jag sugen på att äta en tortilla dränkt i jalapenos nu.

Secret Sphere - Archetype



Genre: Power Metal

Lika bra att få det undanstökat. Jag ÄLSKADE Secret Spheres förra album Sweet Blood Theory, det var nog den plattan som fick mig att börja gilla power metal. Dem kändes unika men ändå bekanta på nåt väldigt konstigt vis. Så med höga förhoppningar dök jag in i Archetype.

Och jag kan med glädje berätta att Archetype följer Sweet Blood Theory's exempel. Det är tungt och det är väldigt bra sång och i och med denna skivan kan jag nog säga att SS (jaja) är mina favoriter inom den lite tyngre power metalen.

Archetype börjar starkt med Line On Fire som har growl, (jag har tyvärr ingen aning om vilken sångare det är som tillför det) utmärkt keyboard och väldigt catchy refräng. Därefter följer Death From Above som börjar lugnt men sen tar fart och följer Line On Fire bortsett från growlet.
The Scars You Can't See kommer sen och den är betydligt lugnare, fortfarande mycket bra. Efter den kommer More Than Myself som jag inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller ej. Refrängen är mycket bra men jag tycker den tappar lite under versen.
Nästa låt värd att tala om är Mr. Sin. Till att börja med är texten något av det larvigaste jag hört, det är nästan så jag sitter och fnissar som en skolflicka emellanåt. Dock är den så vansinnigt catchy att det inte spelar någon roll. Jag kom på mig själv med att nynna refrängen när jag var klar med skivan. "Mr Sin has come for you. Mr Sin, Liar in the dark na na na na na na na na na". Låtskrället är ondskefullt!

Tuvärr kommer ingen av de sista låtarna upp i riktigt samma kvalitet som de första 7 låtarna. Men jag har blivit påmind om vad jag gillar med power metal genom denna skivan (bortsett från texterna...) och det är ju ett ganska bra betyg.

8/10

Circle II Circle - Consequence of Power



Genre: Power(?) metal

Consequence of Power är Circle II Circle's 5:e album vilket förvånar mig lite för jag har aldrig hört talas om dem förr. En förvåning som bara blev större när jag märkte att sångaren är Savatages ex-sångare Zak Stevens som är en väldigt begåvad frontman. Så jag möts av en skiva som är bra producerad med bra sång men lite andra småskavanker som inte riktigt gillas.

Vi tar det positiva först. Jag gillar verkligen Stevens röst, man hör att det är han och inte på ett dåligt vis. En väldigt kraftfull röst som tyvärr inte fått den uppskattning som han förtjänar. Visst ingen Dickinson men en riktigt duktig sångare är han och det tror jag de flesta håller med om även om man inte gillar musiken.
I övrigt så är skivan väldigt bra producerad med en hel del variation med titelspåret, Out Of Nowhere och Epsiodes of Mania som höjdpunkter.

Så det negativa. Jag känner att musiken i sig inte är kraftfull nog, lite tyngre gitarrer hade verkligen kunnat ackompenjera Stevens röst på ett bra sätt. Må så vara att det blir ett fokus på sången men SÅ bra är han inte. 95% av alla sångare blir enformiga efter ett tag om det är det enda man får höra och samma sak händer här. Synd för jag tror det här kunde varit en skiva jag verkligen gillat om bara några småsaker hade fixats till.

Men som sagt, det är ingen dålig skiva. Det är hög kvalitet och bara några småsaker som stör mig.

Betyg: 7/10

När jag tänker efter kan man bara höja ljudet så är problemet löst.

The Ascent - Inception Of Salvation



Genre: Metalcore

Okej, det första jag brukar göra när jag lyssnar på ett för mig okänt band är att kolla in titlar på låtar och namn för att veta vad som väntar mig och jag måste säga att jag fick mig ett litet skratt när jag såg titeln på låt nr 5 på denna skivan. Apple of Discord.
Seriöst...Apple? Det enda ordet jag komma på som är mindre metal är Squirrel. Och för skojs skull kollade jag upp vad Discord betyder och enligt tyda.se så kan det antingen betyda tvedräkt, missljud eller oenighet. Hmmmm Missljudets Äpple låter inte så hårt.....

Jaja nog om det. Inception of Salvation är ganska standard metalcore så de flesta sakerna jag sa om All That Remains nya skiva så detta blir nog en ganska kort recension för ärligt talat tycker jag metalcore är en genre som stagnerat helt, det händer inget och jag hoppas innerligen att det dyker om något band som vågar innovera genren.

Tillbaka till The Ascent. Jag bör nog nämna att Inception to Salvation är deras debutskiva och för att vara det är jag ganska imponerad. Det låter inte sådär amatörmässigt som det kan göra om en del debutplattor och det gör att jag är lite snällare än om det hade varit ett etablerats bands femtielfte skiva.
Men som sagt, Inception to Salvation tillför inget nytt men den är inte kass utan den är så där lagom medelmåttig när man inte kan säga dumma saker om den utan att få dåligt samvete.

5-6/10

Kitten är inte så metal heller nu när jag tänker efter.

All That Remains - For We Are Many



Genre: Metalcore

Asså...vad är det med USA och metalcore egentligen? Alla de större metalcore banden är därifrån som As I Lay Dying, Trivium, Bring Me The Horizon und so weiter. Jag menar, det var ju inte direkt igår man hörde om ett finskt metalcoreband. Fast finnarna är nog upptagna med power metal ett bra tag framöver.

Här har vi ett typexempel på en skiva som jag inte riktigt vet om jag ska gilla eller inte. En duktig sångare och relativt orginellt upplagda låtar för att va metalcore men å andra sidan är gitarr och trummor så enastående tradigt att man får spasmer.

I mitt tycke låter ATR ungefär som avkomman från As I Lay Dying och Trivium skulle låta. Dem har snarlik sångare och texter som Trivium och liknande gitarrer och trummar som AILD. Inte för att det är särsklit negativt, att blanda olika bands stilar skapar ju något nytt och det tycker jag ATR gör ganska bra även om det inte faller mig helt i smaken.

Ska jag vara helt ärlig så är detta nog en av de första skivorna jag skulle rekommendera för folk som vill komma in i genren för att den är såpass lättsmält och accesible som man säger på utländska.

Betyg: 6/10

Alter Bridge - AB III



Genre: Hårdrock

Nu sitter jag i en lustig situation. Detta alster från Alter Bridge är så mellanmjölk att jag inte ens vet hur jag ska kritisera/hylla det. Den är så äckligt mittimellan att jag inte finner ord.
Tänk dig Takida om dem inte var helt värdelösa men inte för bra.

Gitarrerna är standard; tungt distade. Sången är lite speciell emellanåt men inget fantastiskt och allt annat runt omkring är bara så oorginellt att man vill spy utan att för den delen vara dåligt. Bara för det gjorts tidigare gör det inte automatiskt dåligt bara tråkigt. Så det här blir den kortaste recensionen hittils.

Betyg: 5/10

Shaman - Origins



Okej, dags att ta en tugga av den omanligaste delen av metal. Den delen som kallas power metal och inte bara det, det här är även den omanligaste delen av power metal så rimligtvis är stora mängder östrogen inblandat.

Nä nu är jag orättvis. Det är inte så ofta som sångaren i Shaman tar i så det låter som han fått en spark på det allra heligaste. Men när han gör det så låter han ärligt talat som en kvinna, inget skoj.
Om det inte blivit uppenbart av denna inledningen kommer jag prata väldigt mycket om sången för resten av musiken är bra och stabil och därmed helt ointressant att tala om.

Som sagt, sången är det som gör denna skivan både på gott och på ont. När han tar toner jag gillar så är det riktigt bra men när han tar östrogentonerna blir det....vi kan väl säga mindre bra. Det är synd att han ska ta i så för han är en duktig sångare men han klarar inte riktigt av de högsta tonerna men han är tyvärr ingen Roy Khan (Kamelot) som redar ut att ta de mest extrema toner.
Om jag ska ett exempel är näst sista låten S.S.D (Signed, Sealed, Delivered) rätt bra; där sjunger han i en tonart han definitivt behärskar medans i refrängen till första låten Lethal Awakening så tar han i så han nästan spricker.

Det jag gillar mest med denna skivan är de lugnare låtarna Ego Part I och nämnda S.S.D inte bara för att sångaren lugnar ner sig lite men även för att musiken är stämningsfull och trevlig. De mer traditionella power metallåtarna blir dock ganska standard i musikväg även om det som sagt är väldigt stabilt.

Så är det en bra skiva? Nja, det är som många andra av de mer okända grupperna väldigt mycket upp och ner och det finns så många bättre power metalband att det krävs i princip stordåd för att imponera på mig och så långt når inte Origins och om sångaren skär ner på östrogenet så kan vi ha en deal.




Betyg: 6/10

Atlantean Kodex - The Golden Bough



Genre: Episk Metal

När jag startade denna skivan och hörde introt så använde jag mina krafter att se in i framtiden och min första tanke var ungefär: "Okej, här kommer snart sångaren börja growla och låten kommer ta fart".
Dock så visade det sig att min framtidstittarkraft har svikit mig och jag hade så fel jag kunde haft.

För det första: Ren sång, thank god. Som jag sa i min förra recension så har jag svårt för growl i låtar som är långsamma och större delarna av albumet går i ganska maklig takt.
För det andra: Sångaren är duktig, inte utan att jag tänker lite power metal. Det låter kanske konstigt att blanda power metalröst med långsam musik men det funkar, Candlemass är ett väldigt bra bevis på det.

Medans jag lyssnade på introlåten så lade jag märkte jag till att nåt inte stämde riktigt. Första låten har hållt på i 10 minuter...hmmm. Så upptäckte jag att första låten är 10:08, andra är 11:27 lång. Kortaste låten som inte är instrumental är 4:17 och längsta är 15:00 och andra tanken var att det kommer bli en lång och tjatig skiva men tji fick jag.
Inte nog med att låtarna är av bra kvalite rakt genom, dom längre känns inte tråkiga som jag kan känna med till exempel Iron Maidens längre låtar, många av alstren är faktiskt avslappnande med när sångaren låter musiken tala.

Ska jag klaga på något så blir det att skivan saknar den där riktiga superlåten även om Atlantean Kodex (låten) kommer väldigt nära.
Så för att sammanfatta är The Golden Bough en skiva med väldigt hög medelnivå men saknar tyvärr den där toppen men en av årets största överraskningar så här långt får jag nog säga i vilket fall som helst.


Atlantean Kodex - The Atlantean Kodex

Betyg: 8/10

Nightfall - Astron Black And The Thirty Tyrants



Genre: Gothic metal

Alrighty then, efter några lite större skivor så är det dags för en lite obskyrare skiva och som vanligt när det gäller att utforska okänd mark så kan det sluta med att man antingen hittar en diamant eller ebolaviruset.

Efter en genom lyssning av Astron Black And The Thirty Tyrants så får jag nog påstå att den är en diamant dränkt i blod mitt i natta. Som vanligt när det gäller gothisk metal så är det svart, deppigt och ungefär lika uppmuntrande som nyheterna en vanlig dag. Det är mycket mörker, ondska och depression eller ja, jag kan inte vara helt säker då allt i texterna göms i metaforer och man får inte direkt någon hjälp av låttitlarna som heter saker som Astronomica, Saturnian Moon, Asebeia, I-I osv.

Annars gör sångaren ett bra jobb med growlandet, tight och bra även om jag har lite problem med growl i låtar som inte går i 240 km/h på autobahn. Undantaget är väl Crematory, men dem blandar ju growl med riktigt bra ren sång så de räknas inte. Men som sagt, låtarna har ungefär samma tempo som gothic metal brukar ha dvs. att till och med en 90-åring hinner med att headbanga i takt.

Om jag ska ta ut en enstaka låt att prata lite extra om så får det bli The Criterion. Mest för att den har ett vansinnigt bra intro och jag får inte riktigt samma mörka känsla av denna låten även om den sjunker ner i gothträsket emellanåt så är den i mitt tycke den bästa låten på skivan. Dock är den över innan man hinner säga Fuck My Life då den bara är 3:13 lång vilket inte är nån längd att tala om i metalkretsar.

Men för att sammanfatta så är Astron Black And The Thirty Tyrants en helt okej skiva, inte det bästa jag hört i genren men den kommer nog rulla ett par gånger i höstmörkret.


Nightfall - The Criterion

Rekommenderade låtar: The Criterion, Archon Basileus
Betyg: 7/10

Phenomena - Blind Faith



Genre: Hårdrock

Phenomena är ett band som enligt många är grymt underskattat och borde vara betydligt mer kända för mainstreampubliken. Personligen hade jag aldrig hört Phenomena innan Blind Faith men efter att lyssnat genom kan jag förstå varför folk tycker att dem är underskattade.

Phenomena är egentligen bara en man (Tom Galley) som rekryterar flera mer eller mindre kända musiker för att få ihop material till skivan. Bland sångarna på skivan (som skiftar mellan varje låt) finns Ralf Scheepers (Primal Fear), Rob Moratti (Saga), och Tony Martin (Black Sabbath) bland andra. Utöver dessa finns flera av hårdrockens mer kända instrumentariker som Ian Crichton, Matt Sinner, Stefan Lindholm och Tommy Deander.

Blind Faith är en skiva med hög lägstanivå, där dem sämre låtarna (The Sky Is Falling, Blind Faith, One More Chance) ändå håller bra kvalitet medans dem bästa (Fighting, Liar, Angels Don't Cry) är ruskigt bra. Särskilt Angels Don't Cry skapar rysningar längs med ryggen, dels på grund av texten, dels tack vare Mikael Erlandssons röst (Last Autumn's Dream). Dock kan jag känna att vissa låtar är lite för lika varandra, If You Love Her är i mitt tycke rätt lik Angels Don't Cry fast inte riktigt lika bra.

Men detta är bara små störningsmoment i en mycket bra skiva, ungefär som att klaga på en ostkaka som inte har exakt rätt konsistens. Detta är en skiva som rekommenderas starkt till alla som nånsin gillat något rockband för det är lite som X-Men, är det någon du inte gillar så är det bara att välja en annan och till sist hittar du en låt att älska.



Phenomena - Liar

Betyg: 8/10