Ghost - Opus Eponymous
Ghost - Opus Eponymous
Genre: Rock
Okej, detta är lite skumt. Groovy gitarrer blandat med skum sångare blandat med texter tagna från första bästa black metal band. What the hell??
När jag kommit förbi orgelintrot Deus Culpa så möts jag av Con Clavi Con Dio, där sångarens första ord är Luuuuuuciiiifeeeeeeeer med en tonart ungefär i trakterna av en.....öhm nånting. Och i det ögonblicket vet jag knappt om jag ska skratta eller brista ut i gråt för det är så dåligt men det är nästan på ett charmigt sätt.
Hela skivan känns som en balansgång. När allt håller på att falla ner i skamens avgrund i nåt extremt larvigt skede så kommer de svängiga gitarrerna och håller kvar balansen och när jag lyssnar genom den för andra gången så har man svalt allt over-the-top och kan lyssna på det utan fördomar och då blir Opus Eponymous faktiskt riktigt bra. Jag kan nog säga att jag inte hört nåt liknande vilket jag alltid tycker är positivt.
För att kunna uppskatta denna måste man nog ha lite distans och inte ta det på 100 % "jagärsuperduperseriösochminstaavvikelsefrånnormengörattjagfårspasmer"-allvar. Ghost faller under samma fack som Primal Fear, Mystic Prophecy och liknande där man bara stänger av hjärnan, skiter i texten och njuter av oljuden och jag måste säga att det är avslappnande att slippa bry sig om sånt.
Och jag vill nog säga att nu när jag lyssnat genom den ett par gånger så kan jag nog säga att Opus Eponymous mycket väl kan bli en av mina favoriter när året går mot sitt slut vilket jag absolut INTE trodde när jag hörde Luuuuuuuuciiiiifeeeeeeeer där i början.
För att summera:
Weird ass shit. På ett positivt vis.
Ghost - Ritual
Betyg: 8/10
Hmm, jag har mesat när mig på sistone, nästa recension får nog va nåt så testorenpumpat som får Chuck Norris att dallra i galoscherna.
Genre: Rock
Okej, detta är lite skumt. Groovy gitarrer blandat med skum sångare blandat med texter tagna från första bästa black metal band. What the hell??
När jag kommit förbi orgelintrot Deus Culpa så möts jag av Con Clavi Con Dio, där sångarens första ord är Luuuuuuciiiifeeeeeeeer med en tonart ungefär i trakterna av en.....öhm nånting. Och i det ögonblicket vet jag knappt om jag ska skratta eller brista ut i gråt för det är så dåligt men det är nästan på ett charmigt sätt.
Hela skivan känns som en balansgång. När allt håller på att falla ner i skamens avgrund i nåt extremt larvigt skede så kommer de svängiga gitarrerna och håller kvar balansen och när jag lyssnar genom den för andra gången så har man svalt allt over-the-top och kan lyssna på det utan fördomar och då blir Opus Eponymous faktiskt riktigt bra. Jag kan nog säga att jag inte hört nåt liknande vilket jag alltid tycker är positivt.
För att kunna uppskatta denna måste man nog ha lite distans och inte ta det på 100 % "jagärsuperduperseriösochminstaavvikelsefrånnormengörattjagfårspasmer"-allvar. Ghost faller under samma fack som Primal Fear, Mystic Prophecy och liknande där man bara stänger av hjärnan, skiter i texten och njuter av oljuden och jag måste säga att det är avslappnande att slippa bry sig om sånt.
Och jag vill nog säga att nu när jag lyssnat genom den ett par gånger så kan jag nog säga att Opus Eponymous mycket väl kan bli en av mina favoriter när året går mot sitt slut vilket jag absolut INTE trodde när jag hörde Luuuuuuuuciiiiifeeeeeeeer där i början.
För att summera:
Weird ass shit. På ett positivt vis.
Ghost - Ritual
Betyg: 8/10
Hmm, jag har mesat när mig på sistone, nästa recension får nog va nåt så testorenpumpat som får Chuck Norris att dallra i galoscherna.
Kommentarer
Trackback
