Diaporama

Illidiance - Damage Theory



Genre: Industri metal

Industri är ungefär som att spela rysk roulette, förutom hela den där dö-delen. Man vet aldrig riktigt vad man får. Antingen är det vansinnigt värdelöst eller så är det väldigt bra. Illidiance's (ja det är lika irriterande att stava som det ser ut) 3:e platta Damage Theory är en trevlig upplevelse som påminner mig om ett visst jänkarband som kallar sig Fear Factory.

Vanligtvis inom industri så brukar introlåten börjar lite långsamt och sen ta fart men Illidiance säger "fuck that" och börjar i full fart utan någon som helst förvarning i Hi-Tech Terror med ett intro som faktiskt är riktigt bra. Resten av låten tar vid och fortsätter bra. Dock kommer sen 2 låtar (Critical Damage och Breaking The Limit) som känns som kloner av varann. Inga dåliga kloner, om jag ska dra ryssroulette-parallellen igen så är det ungefär som man lyckas skjuta iväg hylsan, lite irriterande men man överlever.

De två mittenlåtarna I Want To Believe och Cybergore Generation är i mitt tycke vart skivan har sin höjdpunkt och i den förstas fall beror det på en riktigt bra refräng som inte sätter sig direkt men är såpass bra att man lyssna igen och därigenom lära sig. I den andras fall så är den lite tyngre och återigen med en bra refräng.
Därefter faller tyvärr låtarna in i den där kloningsfasen igen men med fortsatt bra refränger men inte i samma klass som mittenlåtarna.

Sammanfattningsvis så är det bra standard men med repetitionssyndrom (alla låtarna är mellan 3:20-4:21 till exempel) och ibland låter det lite väl likt Fear Factory, inte för att det är en dålig sak men man ska ju va petig. För att dra en ny dum analogi så är det ungefär som att bara äta vingummin hela livet. Det må vara världens godaste vingummin som botar cancer och impotens men efter ett tag så lär du tröttna.


Illidiance - Hi-Tech Terror

Betyg: 7/10

Jaha, nu ska det börja laddas inför jul. Dom hade redan ställt ut julmusten på Maxi så snart åker väl julpynt och julmusiken fram. Kan det inte bli December eller iaf November innan det ska börja tjatas om att vi ska lägga ner massa pengar på att köpa julklappar och stressa halvt ihjäl oss för att Jesus föddes.

Vi gör ju inte så med nån annan högtid, eller jo påsken fast inte lika extremt. Tänk om vi hade gjort likadant med typ St Patrick's Day. Det hade varit....intressant. Allt hade varit grönt från att julen slutade till då den firas den 17e Mars. Eller nä förresten, minst två veckor extra för att all julmusik och sånt hänger ju kvar ett tag efter julafton.
Så från årsskiften fram till den siste Mars ska hela Sverige vara grönt och alla ska bli dyngfulla var dag.

Who's with me??

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/turkiet/article8036826.ab

Blev nästan lite chockad att detta hände i Turkiet och ett i såpass stort lag. Hade det hänt ett lag i säg USA eller England hade jag nog bara lyft på ena ögonbrynet. För övrigt hade det varit ganska kul om man gjort något liknande om "manliga" fotbollsspelare inte fick spela om de inte var manliga nog. Alla sydeuropeiska ligor skulle gå åt skogen....höhö.


Fotbollen skulle nog läggas ner helt vid närmare eftertanke

Bara för jag precis sett på Matrix

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8024593.ab

Sigh...Jag blir inte irriterad för sättet dem slaktar kaninen, finns säkert nån bättre metod men whatever. Nä det jag blir irriterad över är att den enda anledningen som den där artikeln existerar är för att kaniner är fluffiga och gulliga. Det är ju inte direkt någon som bryr sig om man bankar ihjäl en fisk mot en stolpe, det anses snarare som ganska normalt. MEN gör du det med ett fluffigt djur som kommer hela jävla pöbeln och skriker om att du ska flås levande, grillas och sen bli uppäten innan dem pissar i din brevlåda. Så djur ska bara skyddas så länge dem är gulliga och leta att kela med....hmmmmm.

"I hate humanity" - Sokrates (han har antagligen inte sagt det, men hade han levt nu hade han definitivt sagt så).

Det är ungefär som i den animerade serien Elfen Lied. I den så är det massvis med människor som dör på diverse mindre trevliga sätt men det enda som folk bryr sig om är när en liten hundvalp blir ihjälslagen. Visst, det är en otrevlig scen men det finns några betydligt värre i den serien. Go go humans!!



På tal om hyckleri; Dagens visa.


Hypocrisy - Destroyed

Ill Niño - Dead New World



Genre: Latininfluerad metal

Ill Niño är ett sånt band jag har lite extra respekt för enbart för de lyckas vara lite unika med sin latin metal. De har även lyckas göra en del låtar som jag faktiskt gillat ganska mycket som Cleansing och How Can I Live mm.
Dock har Ill Niño ett gemensamt problem med en hel bunt med band som blandar sång med skrik/growl, nämligen att den rena sången inte får tillräckligt med utrymme.
Ska bli intressant om dem har ändrat på sig nånting.

*konstpaus*

Nope.
Jag tar nog det negativa först denna gången.
Som sagt, rensången (jaja) får inte tillräckligt med plats för sångaren Christian Machado har en i mitt tycke väldigt bra och unik sångröst medans hans skrik blir för mellanmjölk och kan bytas mot i princip vilken skriktrut som helst och man skulle inte märka någon skillnad.
Sen är texterna ganska dåliga, men jag gillar ju en hel del power och viking metal så för att inte låta som en hycklare låter jag det smita förbi utan minuspoäng.

Så det positiva.
Här finns några låtar som verkligen svänger och får skinkorna att hoppa av glädje som till exempel Against The Wall och God is For the Dead (ursäkta, God is Für the Dead som Machado sjunger).
Instrument är väldigt tajt; Latinotrummorna som dem använder hörs inte alltid jättebra men de ger låtarna en extra dimension när man väl gör det. Dessutom är jag ganska säker på att jag skulle banka huvudet i väggen av irritation om de skulle gå non stop. Gitarr och de vanliga trummorna är ganska standard, men det funkar bra och skapar en trevlig bakgrund.

Så för att sammanfatta är det en bra platta som blir riktigt rolig att lyssna på när latinoinstrumenten får ta lite plats (introt till Killing You, Killing Me t ex.), men tyvärr har jag lite problem med Machados skrik. Visst, det är harmlöst men man har hört det överallt. I övrigt en bra skiva som har sina toppar och bottnar som de flesta skivor.

Betyg: 7/10


Ill Niño - Against The Wall



Av nån anledning blev jag sugen på att äta en tortilla dränkt i jalapenos nu.

Det är nåt speciellt med att ha hemmafester där man sitter typ 10 pers i ett rum och bara snackar dynga. Visst, det kan va trevligt att gå ut på nån nattklubb med men det är ju inte direkt lätt att föra ett samtal med nån utan att skrika så man har ytterligare smärtor dagen efter, så därför föredrar jag hemmafester.

Inte nog med att man faktiskt kan prata med folk, dessutom kan man bara pösa ner i en soffa, luta sig tillbaka och bara vara. Går man ut nånstans måste man ju se anständig ut. Oooooooch sen suger 99.9% av all nattklubbsmusik ganska stort.
Det bästa med mina polare är att de flesta av oss delar humor så man behöver inte skämmas för man börjar asgarva i Inglorious Basterds när filmen klipper helt out of nowhere till NEIN NEIN NEIN!!!! Hilarious.

För övrigt var det som vanligt; Trevligt satan, öl insvepta i nån sorts papper så det kunde lika väl va päronsoda (?), massvis med bara random snack och min underbara musik :D.


Aaaan-aaaan-aaaaaaaaas

Så kanske det låter ikväll om vi har otur (?) då det blir lite födelsedags/going away party här hos mig. Men ska nog försöka hålla mig relativt nykter för jag har inte träffat mina närmsta kompisar på alldeles för länge. Aja vi får se vart kvällen och vilka diken i Mellbystrand som blir besudlade.

I övriga nyheter går lägenhetsjakten vidare.

Secret Sphere - Archetype



Genre: Power Metal

Lika bra att få det undanstökat. Jag ÄLSKADE Secret Spheres förra album Sweet Blood Theory, det var nog den plattan som fick mig att börja gilla power metal. Dem kändes unika men ändå bekanta på nåt väldigt konstigt vis. Så med höga förhoppningar dök jag in i Archetype.

Och jag kan med glädje berätta att Archetype följer Sweet Blood Theory's exempel. Det är tungt och det är väldigt bra sång och i och med denna skivan kan jag nog säga att SS (jaja) är mina favoriter inom den lite tyngre power metalen.

Archetype börjar starkt med Line On Fire som har growl, (jag har tyvärr ingen aning om vilken sångare det är som tillför det) utmärkt keyboard och väldigt catchy refräng. Därefter följer Death From Above som börjar lugnt men sen tar fart och följer Line On Fire bortsett från growlet.
The Scars You Can't See kommer sen och den är betydligt lugnare, fortfarande mycket bra. Efter den kommer More Than Myself som jag inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller ej. Refrängen är mycket bra men jag tycker den tappar lite under versen.
Nästa låt värd att tala om är Mr. Sin. Till att börja med är texten något av det larvigaste jag hört, det är nästan så jag sitter och fnissar som en skolflicka emellanåt. Dock är den så vansinnigt catchy att det inte spelar någon roll. Jag kom på mig själv med att nynna refrängen när jag var klar med skivan. "Mr Sin has come for you. Mr Sin, Liar in the dark na na na na na na na na na". Låtskrället är ondskefullt!

Tuvärr kommer ingen av de sista låtarna upp i riktigt samma kvalitet som de första 7 låtarna. Men jag har blivit påmind om vad jag gillar med power metal genom denna skivan (bortsett från texterna...) och det är ju ett ganska bra betyg.

8/10

Har varit lite dålig med att uppdatera de senaste dagarna  men har varit lite upptagen med lägenhetssökande och sånt så har inte riktigt hunnit med att klödda här (dessutom har Fallout: New Vegas lanserats...). Och för att strö salt i såren så har jag varit och blivit bjuden pizza av Jessica så det har varit en vecka av alldeles fabolös kvalitet :)

Recension kommer när jag hittar ett offer som inte är sådär tråkigt medelmåttigt utan istället nåt man skriva lite om.

Jahapp, nu vart man inte arbetslös längre :D Efter en andra tur till Linköping så fick jag på hemvägen veta att jag fått jobbet och jag börjar redan den 29e November. Jakt på lägenhet börjar right about......NOW.


Så här glad blir man av ett jobb. Fast bilden är från Metaltown i somras.

Dags att åka iväg till Linköping igen. Ska bli spännande hur jag överlever denna 3½ timmesfärden utan ett mentalt sammanbrott. Men men, är bara att bita ihop och hoppas allt går bra så löser det la sig.

"Off I go then" - Warcraft III peon

Att en bra låt väcker känslor är ett tecken på bra stämning/text. Huruvida det är glädje eller ilska så visar det att musikerna är duktiga om de kan väcka såna känslor.
Dock finns det en känsla som väldigt få band lyckas uppnå. Och det är rädsla. Det finns några band som är ruskigt bra på det i och för sig. Till exempel Deathstars och Rammstein har en mängd låtar som jag kan känna obehag till, men för enkelhetens skull så tar vi en låt per band annars hade det blivit ganska ensidigt förutom vinnaren.

5. Pain - Injected Paradise
Det här är sån låt jag inte riktigt ta på vad som är obehagligt, kanske det att Peter Tägtgren låter som en människa som tappat allt hopp om ett bra liv. Blandat med briljant keyboard ger det en riktigt läskig känsla tvärs genom i vilket fall som helst.



4. KoRn - Trash
Här velade jag lite med vilken av Korns låtar jag skulle välja mellan denna och Falling Away From Me. Överlag är Trash en obehagligare låt med lite äckligare handling (pedofili). Texten på denna är riktigt vidrig och jag rekommenderar att du kollar upp den...eller inte beroende på hur du är som person.



3. Rammstein - Wiener Blut
Den här är nästan en no-brainer. En låt om Josef Fritzl är ganska givet obehaglig. Men det läskiga med denna i mitt tycke är hur den abrupt bytar stämning från långsam till full fart blandat med Till Lindemanns förmåga att kunna låta helt vedervärdig blir det ganska svårt att inte bli äcklad av denna.



2. Deathstars - Motherzone
Jag skulle hur lätt som helst kunna fylla en sån här lista med Deathstars låtar. Med såna som Cyanide, The Last Ammunition, Via The End osv. finns det en hel del obehagliga låtar att välja mellan men den som är värst i mitt tycke är Motherzone. Denna är bara rent ut sagt hur obehaglig som helst, jag har ingen aning vad den handlar om men det spelar ingen roll. Sångaren Andreas Bergh är nog värst vad jag vet på att låta som ett ärkesvin ihop med text som är rätt läskig. Till exempel:

"Get in line, kids - you know I am the one
Oh, walk away with me... dead daughter and son"

Brrrrrrrr.



*trumvirvel*

1. The Birthday Massacre - Happy Birthday
Bara lyssna på texten. Det finns knappt nåt annat att säga, bara gör det.



För er som inte kan höra engelskan så bra så är här texten:

I think my friend said, "I hear footsteps."
I wore my black and white dress to the birthday massacre,
birthday massacre, birthday...
I wore my black and white dress.

I think my friend said, "Stick it in the back of her head."
I think my friend said, "Two of them are sisters."
"I'm a murder tramp, birthday boy", I think I said,
"I'm gonna bash them in, bash them in", I think he said.

Then we wished them all a happy birthday.
We kissed them all goodnight.
Now he chases me to my room, chases me to my room, chases me...
In my black and red dress

I think my friend said, "Don't forget the video."
I think my friend said, " Don't forget to smile."
"You're a murder tramp, murder tramp", I think he said,
"You're a murder boy, birthday boy", I think I said.

I think my friend said, "Stick it in the back of her head."
I think my friend said, "Two of them are sisters."
"I'm a murder tramp, birthday boy", I think I said,
"I'm gonna bash them in, bash them in", I think he said.

I think my friend said, "Don't forget the video."
I think my friend said, " Don't forget to smile."
"You're a murder tramp, murder tramp", I think he said,
"You're a murder boy, birthday boy", I think I said.

Nice

Satte mig idag och spelade ett spel jag inte spelat på år och dagar, nämligen Solomon's Key till gamla Nintendo 8-bit (genom emulator). Och som sig bör när det gäller gamla spel får man sig en liten nostalgichock. I Solomon's Key's fall handlar det om vissa banor som jag minns att jag alltid dog på om och om igen bara för man inte riktigt gjorde som det var tänkt.
Poängen med spelet att ta en nyckel som öppnar dörren till nästa bana och medans det låter simpelt så kan man väl inte direkt påstå att spelet är enkelt.

Framför allt är det en väldigt speciell bana som gav mig huvudvärk. Nr 17.....ugghhhhh. Kolla här (den uppe till vänster):
Bana 17

För att förklara närmre så alla de där bollarna på blocken följer väggen de sitter på och de små trollkarlarna går längs marken tills du visar dig där och då rusar mot dig för att banka skiten ur dig med sina stavar. En träff av nånting och du är död. Det du har till ditt förfogande är förmågan att skapa alternativt förstöra block, men inte de vita blocken och så kan du skjuta eldbollar om du har några. När jag var yngre bombade jag trollkarlarna och de undre bollarna med mina egna eldbollar för att sen ta mig genom övre raden och till sist ut därifrån.

Men så idag kom jag äntligen på hur man gör utan att "fuska" med eldbollar, det är väldigt mycket bökigare än det andra viset meeeeeen man känner sig bra mycket smartare när man kommer ut.
När jag äntligen kommit förbi den förbannande banan så upptäckte jag att det inte direkt var i slutet av spelet som jag trodde när jag var liten.....inte ens halvvägs. 48 banor finns det totalt om man inte räknar bonusbanor och efter 30 (och ibland innan som sagt) blir det helvetiskt svårt där man inte får göra ett misstag utan att dö.
Just ja, det går på tid också.

Circle II Circle - Consequence of Power



Genre: Power(?) metal

Consequence of Power är Circle II Circle's 5:e album vilket förvånar mig lite för jag har aldrig hört talas om dem förr. En förvåning som bara blev större när jag märkte att sångaren är Savatages ex-sångare Zak Stevens som är en väldigt begåvad frontman. Så jag möts av en skiva som är bra producerad med bra sång men lite andra småskavanker som inte riktigt gillas.

Vi tar det positiva först. Jag gillar verkligen Stevens röst, man hör att det är han och inte på ett dåligt vis. En väldigt kraftfull röst som tyvärr inte fått den uppskattning som han förtjänar. Visst ingen Dickinson men en riktigt duktig sångare är han och det tror jag de flesta håller med om även om man inte gillar musiken.
I övrigt så är skivan väldigt bra producerad med en hel del variation med titelspåret, Out Of Nowhere och Epsiodes of Mania som höjdpunkter.

Så det negativa. Jag känner att musiken i sig inte är kraftfull nog, lite tyngre gitarrer hade verkligen kunnat ackompenjera Stevens röst på ett bra sätt. Må så vara att det blir ett fokus på sången men SÅ bra är han inte. 95% av alla sångare blir enformiga efter ett tag om det är det enda man får höra och samma sak händer här. Synd för jag tror det här kunde varit en skiva jag verkligen gillat om bara några småsaker hade fixats till.

Men som sagt, det är ingen dålig skiva. Det är hög kvalitet och bara några småsaker som stör mig.

Betyg: 7/10

När jag tänker efter kan man bara höja ljudet så är problemet löst.

Var ju som sagt i Linköping i tisdags och fick då veta att jag antagligen kommer få besked hur det blir om några veckor, men igår fick jag telefonsamtal som sa att jag ska tillbaka till Lkpg igen på måndag för att träffa han som skulle bli min chef om jag får jobbet....nervigt. Antar att det är för att han ska se vad jag är för en filur.

I andra nyheter så bör jag kunna reda med en recension idag om jag inte flyter iväg och helt glömmer bort mig.

....men gör det ändå och får det att låta bra.
Vissa sångare kan ju faktiskt inte sjunga särskilt bra men trots det så funkar det i sammanhanget helt okej.


5. Till Lindemann, Rammstein
Enda anledningen att han är här är för hur stora Rammstein är. Man tycker ju att ett av världens största band borde ha en sångare med en bättre röst, men icke. Fast trots allt så är han en jävel på att sjunga basröst som passar med Rammsteins tunga musik. Men någon skönsångare är han inte.


Rammstein - Ich Will


4. Ralf Scheepers,  Primal Fear
Mer tyskt. Scheepers är nog en av de sångare som blandar och ger mest. Ibland sjunger han faktiskt bra, ibland låter han bokstavligt som en kråka. Framförallt låter han inte som en Ralf, när jag hör namnet Ralf tänker jag på han i Simpsons och då blir det vekligen fel.



Primal Fear - Demons And Angels


3. Cristopher Bowes, Alestorm
Yaaarrrrrrrrrrrrrrrr. Allt Bowes kan är att låta som en pirat med allt vad det innebär och ska jag va ärlig så låter det ganska likt om man ska tro alla klicheér om hur pirater pratar. Och om man ska tro Bowes så sjunger dom som krattor med.


Alestorm - Keelhauled


2. Chris Boltendahl, Grave Digger
Vi fortsätter med mer tyskt. Ärligt talat, kan ingen av dem sjunga ordentligt?
Som jag redan gjort klart är speed metal sångare inte världens bästa tekniker och Mr Boltendahl är inget undantag. Sjunger som en kråka men kan trots det få låtar att bli svängiga. Lite skills har han väl då.


Grave Digger - Paid In Blood


*trumvirvel*

1. Ville Laihala, Sentenced/Poisonblack
Att säga att Ville inte kan sjunga är nästan för snällt. Hans röst är på gränsen till horribel. MEN och det är ett väldigt stort men. Den musiken som Sentenced gjorde och Poisonblack gör numera är "skitig", texterna är deprimerande (det finns en anledning till att Sentenced kallades suicide metal) så att han inte kan sjunga passar in på ett läskigt vis. Sen får vi inte glömma att Sentenced hann med att göra i mitt tycke en av världens absolut bästa låtar (Blood & Tears). Dock tycker ingen annan om den....imbecils.


Sentenced - Blood & Tears

The Ascent - Inception Of Salvation



Genre: Metalcore

Okej, det första jag brukar göra när jag lyssnar på ett för mig okänt band är att kolla in titlar på låtar och namn för att veta vad som väntar mig och jag måste säga att jag fick mig ett litet skratt när jag såg titeln på låt nr 5 på denna skivan. Apple of Discord.
Seriöst...Apple? Det enda ordet jag komma på som är mindre metal är Squirrel. Och för skojs skull kollade jag upp vad Discord betyder och enligt tyda.se så kan det antingen betyda tvedräkt, missljud eller oenighet. Hmmmm Missljudets Äpple låter inte så hårt.....

Jaja nog om det. Inception of Salvation är ganska standard metalcore så de flesta sakerna jag sa om All That Remains nya skiva så detta blir nog en ganska kort recension för ärligt talat tycker jag metalcore är en genre som stagnerat helt, det händer inget och jag hoppas innerligen att det dyker om något band som vågar innovera genren.

Tillbaka till The Ascent. Jag bör nog nämna att Inception to Salvation är deras debutskiva och för att vara det är jag ganska imponerad. Det låter inte sådär amatörmässigt som det kan göra om en del debutplattor och det gör att jag är lite snällare än om det hade varit ett etablerats bands femtielfte skiva.
Men som sagt, Inception to Salvation tillför inget nytt men den är inte kass utan den är så där lagom medelmåttig när man inte kan säga dumma saker om den utan att få dåligt samvete.

5-6/10

Kitten är inte så metal heller nu när jag tänker efter.

Verkar som blogg.se och AdBlock inte var bästa vänner igår så jag kunde inte lägga upp några nya inlägg, men nu har jag bitchslappat till AdBlock lite så det funkar som det ska igen.

Hur som helst ska det nog dyka upp en recension ikväll hoppas jag :)

Jahapp, då var Sverige - Holland över.....kan inte låta bli att flina lite. Inte över resultatet men över syndabockarna som svenska folket kommer peka ut. Så jag tog en snabb tur in på aftonbladets hemsida och läste lite kommentarer och japp Zlatan och Mark Van Bommel pekas ut. Nu är ju inte Van Bommel syndabock men folk skyller på honom för hans fula spelstil och tjuvknep.
Ärligt talat är Van Bommel en av mina favoritspelare, nej han kan inte dribbla väck hela Kinesien samtidigt som han spelar säckpipa, nej han gör inte mål i varje match. Det han kan är göra vilken spelare som helst skitsur. Han tacklar hårt och slänger sig när han själv blir tacklar. Inte konstigt folk blir irriterande på honom MEN det är ju det han vill. Ignorance is bliss som man säger. Skiter man i honom är han inte ett problem längre.
Att folk vill att han aldrig mer ska få spela fotboll begriper inte jag, han skadar inte folk allvarligt mer än nån annan (vad jag har koll på). Visst stämplingen av Toivonen var inte vacker men det var inte Zlatans knä i Heiiiiiiiichtiiiiincccccchhhhaaaas (för att citera kommentatorn) röv heller.

På tal om Zlatan; Förlusten verkar va hans fel enligt svenska folket......hmmmm peculiar.
Om jag såg rätt var han den enda  i Sverige som försökte göra nåt. Men spelar man som enda världsspelare i ett lag fyllt med okej spelare är det inte konstigt att han kan trolla bort ett lag på egen hand. Det kanske funkar på ett halvdant lag men inte på ett av världens bästa lag. Det är ju inte konstigt att en anfallare som Huntelaar som rent tekniskt är sämre än Zlatan gör mycket mer mål i landslaget när han har spelare som Snejder och Afellay (stavning?) som bara matar honom med perfekta passningar i en gäspning medans Sveriges spelare knappt lärt sig kasta inkast.

Och med denna överdrivet långa analys vill jag bara säga att Sverige är mil efter i spelarkvalitet. Gör om, avla bättre fotbollsspelare och kom tillbaka om sisådär 20 år.

Tillbaka från Utlandet (Linköping)  och en intervju som det kändes bra på överlag. Min intervjuare var väldigt trevlig och man kunde till och med skämta lite med han så om jag ska gå på ren magkänsla så är jag hungrig men bortsett från det har jag förhoppningar om att det ska leda till ett jobb. Får dock vänta ett par veckor innan jag kan få något besked.
Just nu är jag dock väldigt stel i hela kroppen, totalt 7 timmars bilkörning har visst en liiiiiten påverkan på kroppen, så en massage från nån hade inte suttit fel. Helst nåt snyggt fruntimmer.

För övrigt vill jag tacka Stratovarius för att dem gör musik som cuttar alla mina nervknutar, funkade inför min uppkörning och funkade kanon nu med.


Stratovarius - Hunting High And Low, vem blir inte glad av denna låten?

Just ja, för er som undrar så hette byggnaden jag hade intervjun i "Vita Huset".....Jag borde bli rubriksättare på Aftonbladet.

Inte riktigt, bara till Linköping men för mig som sällan varit utanför Hallands gränser än mindre på egen hand så känns det som evigheten. Ah well det kommer bli en lång resa fylld med blod, svett och tårar så förhoppningsvis så får jag väl en belöning.

Off I Go Then.

Nä inte riktigt men man börjar bli lite nervös för arbetsintervjun imorrn. Fast det jag är mest nervös är nog för att komma i tid eller bara hitta dit för jag har aldrig varit i Linköping så det kan bli lite spännande. Men som tur är så verkar resan inne i själva Linköping inte vara så besvärlig enligt eniros vägbeskrivning. Hittade jag rätt i Göteborg på insikt/ren bonnflax ska jag väl hitta rätt i Linköping :)

Annars får jag väl lugna nerverna lite med Tales Of Monkey Island. Är så skönt att spela ett modernt spel som faktiskt vågar ha lite färg och humor. Inte bara samma gamla gråa och bruna färgskala eller totalt superseriösa attityd. Plus att badguyen i spelet är en pirat vid namn........LECHUCK!!!!!! *dam dam DAAAAAM*
Asså seriöst, vem döper en ond pirat till LeChuck? Det är bara så deliciously hilarious.

Nooooooooooooo not the monkey!!!

Tjoflöjt.

Kanske inte lat, eller jo lite. Orkar inte leta upp nåt vettigt att recensera/det finns inget. Så att jag får hoppas det dyker upp något till imorrn.

I övrigt så är det solsken med spridda nervositetsskurar.

All That Remains - For We Are Many



Genre: Metalcore

Asså...vad är det med USA och metalcore egentligen? Alla de större metalcore banden är därifrån som As I Lay Dying, Trivium, Bring Me The Horizon und so weiter. Jag menar, det var ju inte direkt igår man hörde om ett finskt metalcoreband. Fast finnarna är nog upptagna med power metal ett bra tag framöver.

Här har vi ett typexempel på en skiva som jag inte riktigt vet om jag ska gilla eller inte. En duktig sångare och relativt orginellt upplagda låtar för att va metalcore men å andra sidan är gitarr och trummor så enastående tradigt att man får spasmer.

I mitt tycke låter ATR ungefär som avkomman från As I Lay Dying och Trivium skulle låta. Dem har snarlik sångare och texter som Trivium och liknande gitarrer och trummar som AILD. Inte för att det är särsklit negativt, att blanda olika bands stilar skapar ju något nytt och det tycker jag ATR gör ganska bra även om det inte faller mig helt i smaken.

Ska jag vara helt ärlig så är detta nog en av de första skivorna jag skulle rekommendera för folk som vill komma in i genren för att den är såpass lättsmält och accesible som man säger på utländska.

Betyg: 6/10

Fan med, hade kunnat lösa massvis med problem ju. :(

Alter Bridge - AB III



Genre: Hårdrock

Nu sitter jag i en lustig situation. Detta alster från Alter Bridge är så mellanmjölk att jag inte ens vet hur jag ska kritisera/hylla det. Den är så äckligt mittimellan att jag inte finner ord.
Tänk dig Takida om dem inte var helt värdelösa men inte för bra.

Gitarrerna är standard; tungt distade. Sången är lite speciell emellanåt men inget fantastiskt och allt annat runt omkring är bara så oorginellt att man vill spy utan att för den delen vara dåligt. Bara för det gjorts tidigare gör det inte automatiskt dåligt bara tråkigt. Så det här blir den kortaste recensionen hittils.

Betyg: 5/10

Hoppla, upptäckte nu när jag vaknade att jag aldrig recenserade nånting igår. Var helt säker på det när jag gick och la mig men tydligen inte. Får väl kompensera med två idag bara för att jag är så satans awesome och dom kommer antagligen upp ikväll nångång skulle jag gissa.

Om jag var trött igår är det inget emot vad jag är idag. Sov vansinnigt dåligt inatt och jag tror inte jag fick särskilt många timmars sömn och när man äntligen somnar så ringer väckarklockan och talar väldigt högljutt om för mig att jag ska in till metropolen Halmstad och hjälpa mamma flytta in till sin nya lägenhet. Så kånka lådor (vissa fyllda med porslin) upp till fjärde våningen där lägenheten låg. FML.

Så nu har man duschat bort svetten och sängen väntar för lite powernap. Tjoflöjt!

Shaman - Origins



Okej, dags att ta en tugga av den omanligaste delen av metal. Den delen som kallas power metal och inte bara det, det här är även den omanligaste delen av power metal så rimligtvis är stora mängder östrogen inblandat.

Nä nu är jag orättvis. Det är inte så ofta som sångaren i Shaman tar i så det låter som han fått en spark på det allra heligaste. Men när han gör det så låter han ärligt talat som en kvinna, inget skoj.
Om det inte blivit uppenbart av denna inledningen kommer jag prata väldigt mycket om sången för resten av musiken är bra och stabil och därmed helt ointressant att tala om.

Som sagt, sången är det som gör denna skivan både på gott och på ont. När han tar toner jag gillar så är det riktigt bra men när han tar östrogentonerna blir det....vi kan väl säga mindre bra. Det är synd att han ska ta i så för han är en duktig sångare men han klarar inte riktigt av de högsta tonerna men han är tyvärr ingen Roy Khan (Kamelot) som redar ut att ta de mest extrema toner.
Om jag ska ett exempel är näst sista låten S.S.D (Signed, Sealed, Delivered) rätt bra; där sjunger han i en tonart han definitivt behärskar medans i refrängen till första låten Lethal Awakening så tar han i så han nästan spricker.

Det jag gillar mest med denna skivan är de lugnare låtarna Ego Part I och nämnda S.S.D inte bara för att sångaren lugnar ner sig lite men även för att musiken är stämningsfull och trevlig. De mer traditionella power metallåtarna blir dock ganska standard i musikväg även om det som sagt är väldigt stabilt.

Så är det en bra skiva? Nja, det är som många andra av de mer okända grupperna väldigt mycket upp och ner och det finns så många bättre power metalband att det krävs i princip stordåd för att imponera på mig och så långt når inte Origins och om sångaren skär ner på östrogenet så kan vi ha en deal.




Betyg: 6/10

Urrrghhh vad sleden jag varit idag. Vaknade vid 9-tiden dödstrött trots att jag sovit okej, sticker iväg och tränar en sväng, kommer hem och dunsar rätt ner i sängen och vaknar ett par timmar senare dödstrött igen. Har iofs återhämtat mig lite men känns att det varit en döddag.

Recension kommer antagligen lite senare ikväll, ska bara lyssna genom mitt offer.


Ungefär såhär har jag känt mig idag fast lite gulligare såklart.

Atlantean Kodex - The Golden Bough



Genre: Episk Metal

När jag startade denna skivan och hörde introt så använde jag mina krafter att se in i framtiden och min första tanke var ungefär: "Okej, här kommer snart sångaren börja growla och låten kommer ta fart".
Dock så visade det sig att min framtidstittarkraft har svikit mig och jag hade så fel jag kunde haft.

För det första: Ren sång, thank god. Som jag sa i min förra recension så har jag svårt för growl i låtar som är långsamma och större delarna av albumet går i ganska maklig takt.
För det andra: Sångaren är duktig, inte utan att jag tänker lite power metal. Det låter kanske konstigt att blanda power metalröst med långsam musik men det funkar, Candlemass är ett väldigt bra bevis på det.

Medans jag lyssnade på introlåten så lade jag märkte jag till att nåt inte stämde riktigt. Första låten har hållt på i 10 minuter...hmmm. Så upptäckte jag att första låten är 10:08, andra är 11:27 lång. Kortaste låten som inte är instrumental är 4:17 och längsta är 15:00 och andra tanken var att det kommer bli en lång och tjatig skiva men tji fick jag.
Inte nog med att låtarna är av bra kvalite rakt genom, dom längre känns inte tråkiga som jag kan känna med till exempel Iron Maidens längre låtar, många av alstren är faktiskt avslappnande med när sångaren låter musiken tala.

Ska jag klaga på något så blir det att skivan saknar den där riktiga superlåten även om Atlantean Kodex (låten) kommer väldigt nära.
Så för att sammanfatta är The Golden Bough en skiva med väldigt hög medelnivå men saknar tyvärr den där toppen men en av årets största överraskningar så här långt får jag nog säga i vilket fall som helst.


Atlantean Kodex - The Atlantean Kodex

Betyg: 8/10

Yiiiihaaaaaaw!!
Fick veta idag att jag ska till Linköping för arbetsintervju för ett konsultjobb som jag hade helt gett upp hoppet om eftersom bemanningsföretaget inte hade hört av sig på ett par veckor men nu fick jag ett telefonsamtal att jag ska upp till Linköping på tisdag till min kanske blivande uppdragsgivare :)
Ska bli spännande och se om jag hittar lika bra där som jag gjorde i Göteborg för några veckor sen då jag bara körde på ren instinkt och hittade inte bara någorlunda rätt, jag hittade även ut hur lätt som helst.

Nightfall - Astron Black And The Thirty Tyrants



Genre: Gothic metal

Alrighty then, efter några lite större skivor så är det dags för en lite obskyrare skiva och som vanligt när det gäller att utforska okänd mark så kan det sluta med att man antingen hittar en diamant eller ebolaviruset.

Efter en genom lyssning av Astron Black And The Thirty Tyrants så får jag nog påstå att den är en diamant dränkt i blod mitt i natta. Som vanligt när det gäller gothisk metal så är det svart, deppigt och ungefär lika uppmuntrande som nyheterna en vanlig dag. Det är mycket mörker, ondska och depression eller ja, jag kan inte vara helt säker då allt i texterna göms i metaforer och man får inte direkt någon hjälp av låttitlarna som heter saker som Astronomica, Saturnian Moon, Asebeia, I-I osv.

Annars gör sångaren ett bra jobb med growlandet, tight och bra även om jag har lite problem med growl i låtar som inte går i 240 km/h på autobahn. Undantaget är väl Crematory, men dem blandar ju growl med riktigt bra ren sång så de räknas inte. Men som sagt, låtarna har ungefär samma tempo som gothic metal brukar ha dvs. att till och med en 90-åring hinner med att headbanga i takt.

Om jag ska ta ut en enstaka låt att prata lite extra om så får det bli The Criterion. Mest för att den har ett vansinnigt bra intro och jag får inte riktigt samma mörka känsla av denna låten även om den sjunker ner i gothträsket emellanåt så är den i mitt tycke den bästa låten på skivan. Dock är den över innan man hinner säga Fuck My Life då den bara är 3:13 lång vilket inte är nån längd att tala om i metalkretsar.

Men för att sammanfatta så är Astron Black And The Thirty Tyrants en helt okej skiva, inte det bästa jag hört i genren men den kommer nog rulla ett par gånger i höstmörkret.


Nightfall - The Criterion

Rekommenderade låtar: The Criterion, Archon Basileus
Betyg: 7/10

Så har Jessica stuckit hem och ja, jag överlevde faktiskt kanelbulleattacken. Bortsett från bullarna så hjälpte jag henne lite med sin blogg. Fixade till den lite och photoshoppade hennes header lite.
Här är resultatet:

http://www.artbyjess.blogg.se

Sen glodde vi på ett avsnitt av True Blood och det blir bara konstigare och konstigare. 90 % av allt som händer makes no bloody sense som man säger i Staterna. Nä det tittar vi bara på för att se vart tusan det kan sluta och hur silly det kan bli. Rätt sorgligt att det tydligen ska bli en fjärde säsong med....geez.

Precis kommit hem från ett besök hos mamma, var rätt trevligt att snacka lite med henne.

Lite senare idag kommer dock Jessica och ska förstöra mitt liv med att tvinga mig med att äta en stackars kanelbulle som bara vill va med sina kanelbullesyskon i korgen men istället blir dömda att bli uppätna av oss monster. Bara för det är någon sorts kanelbulledag idag. Jag lovar att en dag kommer kanelbullarna göra uppror mot oss och ta till vapen för att skapa revolution där alla människor kommer att tillfångatas och tvingas till slavjobb och om vi inte jobbar bra nog så blir vi uppätna!!! Bara så ni vet

Men fan vad goda dem är. Höhö.


Kolla bara hur luriga dom ser ut, dom jävla asen!

Phenomena - Blind Faith



Genre: Hårdrock

Phenomena är ett band som enligt många är grymt underskattat och borde vara betydligt mer kända för mainstreampubliken. Personligen hade jag aldrig hört Phenomena innan Blind Faith men efter att lyssnat genom kan jag förstå varför folk tycker att dem är underskattade.

Phenomena är egentligen bara en man (Tom Galley) som rekryterar flera mer eller mindre kända musiker för att få ihop material till skivan. Bland sångarna på skivan (som skiftar mellan varje låt) finns Ralf Scheepers (Primal Fear), Rob Moratti (Saga), och Tony Martin (Black Sabbath) bland andra. Utöver dessa finns flera av hårdrockens mer kända instrumentariker som Ian Crichton, Matt Sinner, Stefan Lindholm och Tommy Deander.

Blind Faith är en skiva med hög lägstanivå, där dem sämre låtarna (The Sky Is Falling, Blind Faith, One More Chance) ändå håller bra kvalitet medans dem bästa (Fighting, Liar, Angels Don't Cry) är ruskigt bra. Särskilt Angels Don't Cry skapar rysningar längs med ryggen, dels på grund av texten, dels tack vare Mikael Erlandssons röst (Last Autumn's Dream). Dock kan jag känna att vissa låtar är lite för lika varandra, If You Love Her är i mitt tycke rätt lik Angels Don't Cry fast inte riktigt lika bra.

Men detta är bara små störningsmoment i en mycket bra skiva, ungefär som att klaga på en ostkaka som inte har exakt rätt konsistens. Detta är en skiva som rekommenderas starkt till alla som nånsin gillat något rockband för det är lite som X-Men, är det någon du inte gillar så är det bara att välja en annan och till sist hittar du en låt att älska.



Phenomena - Liar

Betyg: 8/10

Om jag inte redan förlorat mitt mancard när jag skapade denna bloggen så lär det ryka idag. Ska nämligen på modevisning men som tur kan jag skylla på att mammas kläder ska va med plus att syrran ska ränna på catwalken. Jag antar att jag överlever eftersom jag redan varit på Sturegymnasiets (Halmstad) modevisning i våras och det läskigaste då var inte själva visningen utan människorna där. Brrrrr.

Förrutom det så har jag ett par skivor som trängs för att bli rescenserade och om jag känner mig riktigt duktig så läggs båda upp ikväll. Har faktiskt varit så smart att jag lyssnat genom den ena skivan nu på förmiddagen så sparar jag tid ikväll. :)

"I am so smart. S M R T" - Homer Simpson

"....Och se legendariska GRAAAAVE DIGGER!!!!!!!" - Monster Jam reklamen/Jessica

Grave Digger - The Clans Will Rise Again



Grave Digger tillhör(de) en grupp med band som under 80-talet skapade genren som kallas speed metal tillsammans med Rage och Running Wild. Personligen märker jag knappt skillnad på speed metal och heavy metal, enda skillnaden jag märkt att speed metal sångare inte direkt är kända för sin skönsång.

På The Clans Will Rise Again så har Grave Digger låtit sig inspireras av skotsk musik och som vi alla vet så finns det bara en sak som Skottland tillfört musiken och det är säckpipan. Ska jag vara vänlig så passar det inte riktigt in i genren. Det finns band som utnyttjat säckpipa på ett bra sätt som till exempel Eluveitie men det är folk metal så det är lite mer passande bland alla andra folkliga instrument.

Säckpipa eller ej så blandas det ganska kraftigt och Grave Digger leverar emellanåt låtar som är riktigt bra (Paid In Blood, Valley Of Tears) och ibland betydligt sämre (The Clans Will Rise Again, Spider). Men sett överlag så är kvaliteten över medel, Paid In Blood till exempel är en låt som jag kommer på mig själv med att nynna ganska mycket på.

"Tyvärr" finns här likt min förra rescension en låt som jag bara sitter och asgarvar åt och det är Spider. Inte för att den är särskilt dålig, versen är till och med ganska bra MEN refrängen är rolig. Jag citerar rakt av:

"Spider Spider what have you done?
Spider Spider the battle has begun"

Inte direkt en text som vinner Grammys.

Men för att sammanfatta så är det en bergochdalbana mellan bra och dåliga låtar där det bra överskuggar det dåliga för det mesta.

Betyg: 7/10 (Ja, jag ska nog börja med detta betygsystemet istället)

Ajojajajaojaojajojaj, ont i käken och träningsvärk i ryggen. Idag är det synd om mig så dagen ska spenderas med att inte göra nånting, ska väl fortsätta läsa Carrie och sen kanske en knäckpys/brunläsk/öl framåt kvällen.

Hade börjat på en ny bakgrund till datorn med men jag gav upp efter en timmes arbetes då det blev tvärfel. Är lagom kul när man suddat ut för mkt och inte märker det förrän man har förbrukat alla sin Ctrl+Z.
Kanske kan klämma in en rescension i kväll med om jag hittar nåt lämpligt offer att ge sig på.

Bring Me The Horizon - There Is A Hell Believe Me I've Seen It There Is A Heaven Let's keep It A Secret




Genre: Metalcore (antar jag)


Okej, skivan får direkt 3 minuspoäng för titeln. Det måste va i alla fall halvvägs till nåt slags rekord, riktigt dumt är det i vilket fall som helst.

Bring Me The Horizon har uppenbarligen på senare tid fått ganska stor uppmärksamhet får sin musik så jag hade lite förhoppningar även om jag på "gamla" dar börjat falla ifrån metalcore, deathcore, postcore, metalpostharddeathjultomtecore osv. Så lite blandade känslor för det här har jag nog.

Jag tänker inte gå in på några enskilda låtar som jag gjorde på förra rescensionen av ett enkelt skäl; det behövs inte. Detta är så metalpostharddeathjultomtecore man kan komma:

1.Texter som kan bytas ut mot "WHINE WHINE WHINE THE WORLD HATES ME OMG!!!". Är bara att titta på några av låttitlarna så förstår man; Crucify Me, Don't Go, It Never Ends. Fast dem är lite "edgy" ändå med en låt som heter Fuck som ganska givet är den mest hysteriska.
Just ja, låtarna kan va om Jesus med, att va kristna är rätt poppis inom genren.

2. Ren sång när det ska låta sentimentalt, ganska logiskt. Men att blanda ren sång med skrik är sällan bra, det krävs två sångare med OOOMPF! vilket BMtH's sångare saknar.

3. Break innan sista refrängen i 90 % av alla %&/%/& låtar som genren har att erbjuda.

Okej, jag lovade att inte gå in på enskilda låtar men jag måste nämna balladen Don't Go för den är rent ut sagt skrattretande. Den börjar med strängar för nu jävlar ska vi va sentimentala. Därefter följer skrik som det är meningen ska låta sorgset men det känns så grymt fejkat. Spritt över låten är en tjej som sjunger med och även om det inte är superskönsång så är det en lättnad gentemot den vanliga örlobotomin på skivan.



Så för att sammanfatta så är plattan inte helt värdelös, det är lite samma relation jag har till The Hives; så länge sångaren håller käften är det acceptabelt.
Gitarrerna är helt okej, trummorna är lita spastiska emellanåt men annars funkar det. Men tyvärr är sången i mitt tycke så dåligt att jag fick byta skiva halvvägs in innan jag kunde fortsätta och generellt sett är det inget bra betyg.

2/5 och då är jag väldigt generös